Hunddjurens Canidae ursprung

Canider är däggdjur med karakteristiska hörntänder och ett skelett byggt för en gång, eller löptyp som kallas tågångare. De tillhör ett rovdjurssläkte som utvecklades under den tidiga tertiäråldern( ca 65 milj år sedan) i de ekologiska områden som övergetts av de stora reptilerna när de försvann i slutet av den mesosoiska eran, ca 65 milj år sedan.

Den moderna canidfamiljen består av tre undergrupper:

Cuoninae (Lyacon), Otocyoninae (sydafrikansk Otocyon) och familjen Canis (hund, varg, räv, schakal, prärievarg).

Canis/Caniderna korsade Berings Sund och nådde Europa under den sena eocenperioden(ca 38 miljoner år sedan). Under sena miocenen (ca 5 miljoner år sedan) utvandrade Canis till Europa från Nordamerika. Dessa liknade nutidens hund, men var mer lik en präriehund till storleken. Under pliocenen (ca 5 - 1,65 milj år sedan) spred sig dessa canider mot Asien och senare också till Afrika. Konstigt nog förekom de inte i Sydamerika förrän långt senare, vid den tidiga pleistocenen (ca 1,65 miljoner år sedan).

Slutligen introducerade människan släktet till Australien för ca 500 000 år sedan, under den sena pleistocenen. Det finns inga bevis på att Australiens tidiga canider gav ursprung till dingos, nutida vilda hundar som kom till Australien för bara 15000-20000 år sedan.

Canis etruscus förekom för ca en till två miljoner år sedan. Trots att de är mindre i storlek, tror man att de är förfäder till europeiska vargar. Canis cypio, som förekom i Pyreneerna för ca åtta miljoner år sedan, anses vara förfader till nutida schakaler och prärievargar.

Ett antal hundvarianter har hittats vid arkeologiska utgrävningar i Europa. Den största tros ha härstammat från den stora nordiska vargen som hade samma mankhöjd som vår tids Grand Danois. De gav antagligen ursprung till nordiska hundar och stora vallhundar. Mindre hundar, de som liknar nutida vilda dingos, härstammar antagligen från mindre vargar från Indien eller Mellanöstern.

Härstammar hunden från vargen?

De äldsta hundskelett som någonsin påträffats är ca 30000 år gamla, och de stammar från tiden efter Cromagnon. Resterna har alltid påträffats nära människoskelett; vilket gav dem namnet Canis Familiaris. Det verkar logiskt att tama hundar härstammar från tidiga vilda canider. Övriga möjliga förfäder inkluderar vargen, schakalen, och prärievargen.

De äldsta hundresterna har hittats i Kina där man tror att schakaler och präriehundar aldrig levt. Det var även i Kina som det första bestyrkta förbundet mellan människa och en mindre vargsort utspelades(150000 år gammalt). Samlevnaden mellan dessa två arter under en period i deras utveckling understryker teorin om att vargen är förfader till den tama hunden.

Detta har stärkts efter ett antal upptäckter som t.ex. att nordiska raser härstammar direkt från vargen. DNA har visat att det finns en likhet som är större än 99.8% mellan hunden och vargen, jämfört med 96% mellan hunden och prärievargen.

Mer än 45 delarter har klassificerats för vargen; vargartens mångfaldhet kan delvis förklara de många hundraserna. Till sist, kroppsspråken och de vokala språken hos båda arterna liknar varandra väldigt mycket och är allmänt förstådda dem emellan.

Att tämja vargen

Vargar tämjdes då människan övergick från jägare till odlare. Några individer kan ha tämjts vid tidiga försök.  När den tämjda vargen dog, började arbetet med att tämja en ny varg. Detta var ett första viktigt steg mot tämjning av en djurart. Nästa steg innebar kontrollerad uppfödning.

Troligtvis började tämjningen av vargen på olika platser i Asien.
Försök gjordes runt om i världen med unga valpar från olika grupper. Valparna präglades på människan under sina första månader i livet. Man hade lyckats då de avvisade sina vilda släktingar. Att vargvalpar naturligt underkastar sig enligt en flocks regler, rangordning gjorde tämjningen enklare. Ibland hände det att tama honor blev befruktade av vilda vargar. Trots detta stannade valparna kvar nära människorna, och återgick sällan till de vilda flockarna.

Från varg till hund

Vargens domesticering ledde till ett antal morfologiska ändringar samt ändrat beteende, detta skedde i takt med människans utveckling. Genom att studera skelettrester har man kommit fram till att det förekom en ungdomlig regression, där det vuxna djuret behöll vissa omogna egenskaper och beteenden genom generationerna, samt minskad storlek, kortat nosparti, fördjupat stop, skall, gnäll, lekfullhet.

Detta har lett till att vissa forskare anser att hunden fortfarande genomgår artformning, att den sitter fast i sin ungdomsroll, och är helt beroende av människan för att överleva.

Paradoxalt innebär fenomenet en kortare tillväxtperiod, vilket betyder att valparna når puberteten tidigare, och därför kan fortplanta sig tidigare. Detta förklarar varför små raser ofta når puberteten tidigare än stora raser, och att alla tama hundar når puberteten tidigare än vargar, vilka inte mognar sexuellt förrän de är ungefär två år gamla.

Resultat från selektiv uppfödning

Olika raser är endast variationer, typer av Canis Familiaris. Bortsett från ett få antal raser, vars blodlinje bibehölls inom ett begränsat område, är de flesta hundraserna framställda genom selektiv uppfödning utförd av människor. Detta kunde endast förekomma efter domesticering och genom kontrollerad avel. De olika hundarterna har anpassat sig på rekordtid vad gäller klimat, civilisationer och geografiska områden om man jämför med ej domesticerade arter, ex krokodilen.

Vi vet att hunden härstammar från vargen. Betyder det att om vi lät hundar vara vilda att de skulle bli vargar igen?

Man har efter principen att utvecklingen aldrig går tillbaka, studerat kolonier av vildhundar som lever i norra Italien. Man såg att dessa vildhundar levde som vargar, i flockar med tydliga territorier. Detta till skillnad mot hundarna, som levde i byarna och som i stort sett endast tillgodosåg sina egna behov. Vildhundar ser heller inte ut som vargar, de är mindre i storlek, och har en bärnstensaktig brun färg. Mycket tyder på att de har förlorat vissa ursprungliga arvsanlag för gott, utan tvivel p.g.a en period i deras historia då de varit tama.