Alla hundar kan och tycker om att få spåra! Oavsett om du har tävlingsambitioner eller inte så är personspår den optimala sysselsättningen att aktivera din hund på!

Spår är den bruksgren som man enklast kan utöva själv med sin hund. Ett spår kan du enkelt lägga ut själv. Vill du så kan du annars lätt hitta andra som också sysslar med personspår och byta spår med dem. Det kan vara trevligt att samlas några stycken och hjälpas åt med spårhundsträningen. En hund som får spåra aktiveras mentalt och sover ofta gott efteråt, till och med bättre än efter ett hårt fysiskt träningspass. Du kan som spårtränare hitta på mängder av roliga och spännande utmaningar för din hund. Endast din fantasi sätter gränserna.

Vid varje steg som du tar lämnar du en massa doftinformation till en hund! Det är rester från dina skor, lukter från din kropp och växter som din skosula krossar. En duktig hund klarar att på två fotsteg avgöra vilket håll du gått åt, och detta upp till FLERA TIMMAR efter du gått där. En bra spårhund kan även skilja på din och din kompis doft. Du kan gå samtidigt som en vän, ni kan korsa varandras spår, gå efter varandra så att spåren blandas och ni kan till och med byta skor med varandra –en duktig spårhund kan ni ändå inte lura! Den vet precis vem av er som gått var och när. Hunden kan även skilja på saker som du eller din vän tappat. Saker som bara har vittring ifrån din eller din väns handflata…

Spår är den bruksgren som överlägset har flest aktiva utövare. Tävlingsmässigt är spåret liksom de andra bruksgrenarna indelat i fyra olika klasser med ökad svårighetsnivå. I den första klassen (appellklass) får man lägga sitt spår själv och domarna dömer hela hundens arbete, spåret är bara tre hundra meter långt. I de högre klasserna ska hunden själv leta reda på ett spår som någon okänd lagt ut inom en markerad ruta, spåret är utlagt upp till två timmar innan hunden släpps på. Hunden ska spåra mellan 1000-1500 meter beroende på klass. I spåret har den som lagt ut det lämnat 8 små träpinnar som hunden och föraren sen ska redovisa som bevis för att de varit ”på spåret”. Det finns även en maxtid som man måste hinna runt sitt spår på.

Tjänstemässigt finns det många exempel på användningsområden för bra spårhundar. Polishundarna tränar mycket personspår av olika slag eftersom när de anländer till en brottsplats så har förövarna redan hunnit ta sig därifrån. Ibland så flyr rånare med bil och sen vidare till fots. Ganska ofta ser man bilder i nyheterna på polishundar som söker efter spår kring flyktbilar eller brottsplatser. Även militären tränar sina tjänstehundar till att klara spår under svåra förhållanden. De militära hundarna patrullerar och ska kunna markera om de känner att någon obehörig har gått inne på ett avgränsat militärt område. Hunden får efter en sån markering spåra efter fienden för att förhoppningsvis kunna hitta den innan alltför stor skada skett.

Det finns lite olika sätt att börja träna sin hund i personspår på. Här beskrives de vanligaste lite kort men den som är intresserad bör ta kontakt med antingen någon brukshundklubb eller någon annan som är lite insatt i spårhunds utbildning för att få starthjälp!

Husse/matte spår

Detta är den mest traditionella metoden. Husse eller matte går iväg med hundens leksak och/eller godis. En annan person håller fast hunden medan den får se sin förare med belöning försvinna. Efter ett litet tag (första gången kanske bara 5 minuter) släpper man på hunden, man kan låta hunden spåra i koppel och halsband –tänk på att ha icke-stryphalsband! Vill man så kan man ha hunden i en sele och en lina. Selen för att inte hunden ska hindras att spåra med nosen nere vid backen och linan för att det är lite lättare än med ett vanligt koppel. En lina löper enklare kring träd och grenar och man kan välja på vilket avstånd ifrån hunden man vill gå. Hunden får spåra upp sin försvunna flockmedlem och sina belöningar. Vissa instruktörer låter föraren redan första gången lägga en leksak och komma tillbaka och själv ta sin hund och spåra med den.

Vid nästa tillfälle får hunden se sin förare gå en liten bit och sen tar medhjälparen bort hunden. Man ökar svårighetsgraden successivt genom att öka längden på spåret, öka liggtiden och ta bort synretningen för hunden. Efter ett tag lägger man in små böjar i spåret. Böjarna försvårar man eftersom och gör sen vinklar. När hunden är mogen tar man bort personen som slut och lägger istället bara föremålet. Vissa menar att husse/matte-slut tar man bort så fort som möjligt. Efter ett tag så prövar man med att lägga en så kallad spårapport (träpinne) och sen leksaken efter ett tiotal meter som ”reservslut”. Tar hunden träpinnen ska den få mycket beröm annars så struntar man bara i det och hunden får spåra till leksaken. När hunden känns mogen och duktig så kan man pröva med två eller fler apporter. Vid varje apport ska mycket belöning ges och när hunden är färdiglekt så sätter man ner handen mot marken och säger spår eller bara låta hunden själv få spåra vidare.

Viktigt är att du tränar hunden på olika typer av underlag och varierar tiden som spåret får ligga innan man tar in det. Vissa instruktörer och andra duktiga spårhundsförare är jättenoga med vinden i all spårträning, andra tänker på den om det blir några bekymmer och några struntar helt i hur det blåser. Vill man kan man sätta ut snitslar för att veta vart man har gått. Det är lätt att glömma då liggtiderna blir allt längre… Tänk bara på i så fall att sätta snitslarna högt så att hunden inte får vittring på dem. >

Fördelar; Metoden ger oftast lyckat resultat redan första gången man prövar. Den ger en hög spårmotivation för hunden eftersom flockkänslan utnyttjas.

Nackdelar; Vissa hundar blir alltför stressade. Lätt att hunden går in i sökbeteende istället, att den försöker med syn, hörsel eller luftburen vittring.

Frispår

Hunden får titta på när föraren eller en annan person ger sig ut i skogen. Hunden släpps sedan fritt och får själv spåra upp den försvunne. Man stegrar med längre spår, längre liggtid och att byta ut personen mot ett föremål som hunden får komma in och leka med. Man kan sätta fast en trasa i en lina och själv gömma sig bakom ett träd och när hunden kommer spårandes rycker man i föremålet så att hunden upptäcker det och vill leka med det. När hunden är ”tänd” på att spåra så sätter man på den spårsele och lina. Frispår kan sedan användas på att få upp farten eller motivationen på hunden.

Fördelar; Att arbeta med lös hund i spåret ger hunden gott självförtroende. Hunden är tvungen att lösa uppgiften själv för att nå målet. Hundens motivation för spår ökar och det är ingen klantig förare bakom som hämmar hunden, inget trassel med linor etc.

Nackdelar; Stressnivån kan bli för hög. Hunden kommer spåra i högt tempo och den lär in ett slarvigt spårbeteende. Man har ingen aning om hur hunden arbetar och hur den löst svårigheter. Hunden kan avvika och ta upp exempelvis viltspår.

Godisspår

Små bitar av godis läggs i varje fotspår. Man visar hunden var spåret börjar och hunden får sen godisspåra fram till ett föremål eller en godisburk som slut. Allteftersom lägger man mindre godis i spåret, vart annat sen vart tredje fotsteg och så vidare. Även denna metod stegras i längre spår, längre liggtid och införande av böjar. När man utsätter hunden för någon svårighet typ vinkel eller terrängbyte lägger man godis oftare för att hjälpa hunden. Vissa spårtränare lägger gärna en godbit under föremålen så att hunden är tvungen att ta eller putta undan föremålet för att få sin belöning.

Fördelar; Hunden lär in ett noggrant beteende från början eftersom det lönar sig att kontrollera varje fotspår. Man kan underlätta svårigheter utan att styra hunden. Metoden ger oftast lyckade resultat direkt.

Nackdelar; Hunden kan bli för långsam/noggrann. Fungerar bara med matglada hundar, alla tar inte godis. Inlärningen blir med hjälp av för mig ”fel funktion”. Hunden spårar för mat, inte för jakten.

Spontanspår

Ett kort spår läggs ut och eventuellt kan man korsa en stig. Man lägger något attraktivt föremål som slut. Sedan tar man med sig hunden på ”vanlig promenad” om hunden känner spåret och vill följa låter man den göra detta. Visar den inget intresse så gör det heller inget eftersom man inte kan förlora något. Man försöker vid ett senare tillfälle igen. När hunden fått ett par lyckade spontanspår tar man spårsele och lina med sig ut. När hunden hittar sitt spår så berömmer man den och byter om till spårutrustning. Även med denna metod stegrar man svårigheterna successivt.

Fördelar; Det gör inget om hunden inte tar upp spåret eftersom man ändå bara var på promenad. Redan från början utnyttjas hundens nyfikenhet. Metoden ger ingen stress vid inlärning. Metoden innebär att hunden redan från början får övning i att själv riktningsbestämma spåret, blir det bakspår finns ingen belöning.

Nackdelar; Föraren kan bli besviken om hunden inte tar upp spåret spontant och omedvetet styr eller sätter press på hunden. Svår metod för hundar som prioriterar synintryck högt.