Att mentalbeskriva sin hund är faktiskt något som
är underskattat hos oss som inte är vana vid bruksraser.
Det man lätt glömmer är att en hund är en hund, oavsett ras. Visst,
alla moment kanske inte direkt är anpassade till Xolons
förutsättningar, men att låta din Xolo genomgå ett MH kommer med all
säkerhet att lära dig något nytt som du inte visste om din hund!
Mentalbeskrivning, så kan det gå till!
Så var det då dags för Zorro att med mig som förare genomgå MH, eller mentalbeskrivning i SBK:s regi. Trots att jag vet att provet är utformat efter brukshundens beteende,
kände jag att det var något som jag ville göra med min Xolo.
Mentalbeskrivaren uttryckte saken mycket bra;
När hunden genomgått provet får ägaren använda sin egen “rasnyckel”, och tolka resultatet via den.
Det var en underbar, kanske något för varm dag i mitten av juli. Vi
skulle infinna oss kl. 11.30 på Backamo Lägerplats, en gammal
militärförläggning några mil norr om Stenungsund. Eftersom man ju gärna
vill vara väl förberedd så var vi där i god tid. På sekretariatet
tyckte de att det var mycket roligt att en såpass ovanlig ras skulle få
sätta sin prägel på Backamo. De vanliga frågorna uppstod;
- Fryser han inte på vintern? - Får du smörja in honom på sommaren? - Kan han äta med så få tänder? Ja, ni vet hur det är!
Eftersom den första gruppen låg långt efter tidsschemat, fick jag
besked om att vi skulle få starta först kl.14.30. Medan vi väntade,
passade vi på att äta lunch på ett mycket hundvänligt pensionat
alldeles i närheten. Zorro var otålig, han kände att något var på gång,
och kanske skulle det t.om bli roligt!
Hunden före Zorro var en typisk brukshund, en Groenendael. Den ser
lite ut som en schäfer, och är svart. Jag frågade försynt om det var OK
att följa med och iakttaga. Jag hade aldrig sett en MH bana, och kanske
skulle jag lära mig något. Och så bar det av. Shadow, som hunden hette
klarade förstod jag, alla momenten med bravur. Jag kände allt mer att
Zorros resultat inte skulle bli det man hoppas på om han varit av en
bruksras! Den svarta Groenendaelen jagade skynket, sprang fram och
lekte med figuranten som befann sig på långt avstånd och morrade
kraftigt åt spökena.
Då en Softies var före oss, satte jag mig ner och njöt av det vackra vädret i väntan på vår tur.
Erkännas ska att jag var lite nervös. Det är ju inte varje dag man
ska få sin hund bedömd på det viset. Efter en stunds väntan var det
dags. Redan i backen ner mot starten visade Zorro att det fanns mer
intressanta saker än att hänge sig åt mentalbeskrivningar. (Det luktar
ju så gott överallt!)
Första momentet handlade om kontakt och det flöt på bra. Sedan var
det dags för lek och dragkamp. Zorro visade inte det minsta intresse
för detta. Inte heller jaktmomentet tilltalade honom. (Vem vill jaga
efter en tråkig trasa?)
Efter dessa inledande moment skulle Zorro och jag stå stilla i tre
minuter. Man vill mäta hur lång tid det tar för hunden att “varva ner”.
Efter att ha gått några meter ytterligare, skulle vi rikta blicken
framåt, där en figurant långt bort försökte fånga Zorros intresse. Man
kan säga att hon misslyckades totalt med detta! Nu var det dags för ett
överraskningsmoment. Plötsligt flög en stor mansoverall upp framför
oss, och nu reagerade Zorro. Han skällde , visade overallen lite
intresse och sedan var han kolugn igen. Momentet direkt efter bestod i
att en kedja drogs i en låda med ett otrevligt ljud som följd. Även här
reagerade Zorro, dock något mindre än inför overallen. Detta var
tydligen spännande, för han rusade fram och undersökte både låda och
kedja mycket ingående.
Nu närmade vi oss slutet av banan, och de omtalade spökena skulle
uppenbara sig. Det kan jag med ärlighet säga att hade jag varit hund ,
så hade pulsen rusat betydligt mer än vanligt! De var helt vitklädda
från topp till tå med otäcka hål för ögonen. De kom från varsitt håll,
och flyttade sig mycket, mycket långsamt framåt, en i taget. Zorro
slängde en förströdd blick, och sedan fortsatte han i sin egen värld
runtomkring mig och spökena. Han visade varken rädsla eller aggression.
Jag blev nöjd med hans beteende här. Hemma “vaktar” han vårt revir och
talar om när “främmande fåglar” närmar sig, och så vill jag ha det. I
en annan miljö däremot, önskar jag inte detta “vaktbeteende”.
Sista momentet var “skotten”. Eftersom han inte ville leka, så var
det omöjligt att avleda honom från det som skulle hända. Skotten brann
av och Zorro ryckte till, stannade upp och visade att det inte var så
kul. Han stannade dock kvar, så därför fick han en fyra, där fem är
lika med berörd, rädd, vill lämna platsen. Mentalbeskrivaren hade till
sist en genomgång av vad hon sett. Väldigt psykologiskt började hon med
att tala om hur intressant det varit att få träffa en Xolo, och sedan
startade genomgången. Den besvikelse som jag kanske först kände över
resultatet vändes snabbt till glädje och konstaterande. Zorro ÄR
verkligen en urhund, och det visade han med all klar tydlighet! (Fast
det här med att vara något skygg och avvaktande, det har han inte
anammat!)
