Xolon är en av världens äldsta och mest sällsynta raser. Bevis för deras existens har hittats i ruinerna som finns kvar från de Pre-Columbianska samhällena i Mexiko och länder i Central-och Sydamerika. Arkeologer har samlat in och identifierat deras kvarlevor och gjort jämförande studier mellan Xolon och "vanliga" hundar i Mexiko.  3000 år gamla statyer, identiska med Xolon har hittats i gravar hos Maya, Colima och de Aztekiska indianerna. 

Xolon värderades för sin lojalitet, kamratskap och intelligens samt deras läkande och mystiska krafter. Xolos användes som sällskap, sängvärmare, mat och även som religiösa offer. Rester av Xolos har hittats i gravplatser. Det Aztekiska folket hade stor tro på möjligheten att Xolon skulle vägleda dem till  "Land of the Dead" eller "Mictlan", efter deras död. Därför  begravdes många med en Xolo, vilken naturligtvis  offrades för detta ändamål.

Namnet "Xoloitzcuintli" härrör från den Aztekiska guden "Xolotl" och det Aztekiska ordet för hund "Itzcuintli". En period fanns det Xolos i hela Mexiko, och i stora delar av Sydamerika. När spanjorerna erövrade Aztekerna, krympte rasen kraftigt och hölls vid liv genom avskilda indianska stammar i avlägsna delar av Mexiko och Sydamerika. Rasen återinfördes så småningom av grevinnan Lascelle de Premio Real och andra Mexikanska uppfödare. Xolon registrerades  för första gången i Mexiko 1955 och är nu Mexikos nationalras.

Eftersom Xolon är hårlös,  känns den mycket varm vid beröring. Detta gör att man föranleds att tro att  kroppstemperaturen på Xolon är högre än hos andra hundraser.  Xolons kroppstemperatur är dock inom samma intervall som för andra hundar.

De klarar sig  förvånansvärt bra i svalt väder,  men kan behöva ett "täcke" när temperaturen är mycket låg. De Xolos som är ljusare i färgerna kan ibland behöva skydd mot solen. Xolons hud mörknar vid exponering i solen, och på vintern kan de ljusna mycket om de hålls inomhus den mesta tiden. Xolon är en mycket tillgiven hund och tycker illa om att vara borta från sina ägare. De tenderar att i första hand "binda" sig till en person,  men är tillgiven hela familjen. De är utmärkta vakthundar och skäller inte utan anledning.

Xolon varierar i storlek från mycket små "Chihuahuastorlekar"  till ganska stora "Dobermanstorlekar". Rasstandarden varierar i USA och Kanada men är lika i alla andra länder, enligt FCI reglerna.

Xolon är en ovanlig ras, det finns omkring 4000 st  i hela världen. Inte ens i Mexiko är den vanlig. Medlemmar av Federacion Canofila Mexicana började ett registrering och avels program för Xolon den 1 maj 1956. Före den tiden ansågs de nästan utdöda.

För att kunna bedöma hundarna i utställningsringen,  är de grupperade enligt typ. Till en början var Xolon i "ickeidrottsliga" gruppen, men år 1974 blev den listad som "arbetarras" på grund av sina vaktegenskaper. Mexiko trodde att genom att placera Xolon i "arbetsgruppen" skulle man bättre kunna förklara den traditionella bilden. Inom de senaste åren har Xolon flyttats till Spetz och Urhunds gruppen, grupp 5. Varje ras har en "standard" som är en beskrivning av hur hunden ska se ut. Xolon bedöms enligt  FCI Standard No 234, i de flesta länder i världen.

Åsikterna varierar beträffande värdet av "pälsade" Xolos i avels program. En del av de valpar som föds är pälsade  som andra hundar. Den hårlösa genen  är dock dominant. Om en uppfödare konsekvent parar hårlöst mot hårlöst i ett avelsprogram, så kommer det ändå att födas pälsade valpar. Denna andel ökar om man även använder pälsade hundar i aveln.  Om två pälsade Xolos paras kommer valparna alltid att bli pälsade.

För mer information om detta, läs nedanstående text av den Mexikanska uppfödaren Marco Hernandez.

Hej!

När vi hör ordet mutation, tänker vi direkt på  något onormalt, på hemska varelser. Men trots det, absolut inte på ett spektakulärt sätt, skapar mutationer en form  av  mönster för varje levande varelses normala liv, vi kan t.o.m säga att vi alla är mutanter.  Hur kan detta vara möjligt???

DNA är arvsanlagens molekyl. Varje gång som en varelse reproduceras eller en cell fördelas  i våra vävnader, skapas DNA-kopior. Denna molekyl kan beskrivas som en kod eller sekvens, företrädd av bokstäverna: G, C, T, A. För var tredje bokstav skapas en speciell enhet som skulle kunna se ut som följande:

GGG-CCC-AAA-TTT, så att när DNA kopieras, är det ideala  att få samma sekvens… men verkligheten är den att beroende på många olika faktorer såsom översättningsfel, strålning (även solstrålning), kemiska ämnen, och många andra .. så  istället för att få samma sekvens  får man en variation. Det händer varje dag, det händer i våra kroppar, just nu, i denna stund.

Så det är därför en sekvens som: GGG-CCC-AAA-TTT  plötsligt kan förvandlas till: GGG-CCA-AAA-TTT. Detta är en mutation.
Detta lilla fel i de sekvenser som i verkligheten är enorma i tusentals enheter, inte bara fyra som visas i exemplet, kan jämföras med ett skriftligt fel. En bokstav kan bytas ut, en punkt saknas, ett komma saknas, ordningen på bokstäverna är fel osv…. För det mesta är dessa små förändringar betydelselösa (detta innebär dock inte att mutationen inte har ägt rum)… men ibland kan dessa förändringar skapa olika betydelser i ett ord, en mening eller i hela stycken! Samma sak händer med DNA-mutationer. Ibland är förändringarna  opåvisbara, ibland ändras  information eller ibland producerar de stora förändringar i organismer. I själva verket  är varje varelse, inklusive vi mutationer på grund av dessa små förändringar i vårt individuella DNA, och naturligtvis är det så att återförening under reproduktion är hur allt detta överförs genom generationer. Varje organism är en mutant, utom kloner .. och detta är den genetiska variationen i en genpool.

Som sagt, vissa mutationer är minimala, andra är helt uppenbara. Oberoende av storleken på förändringarna, är vissa mutationer bra och andra är negativa för organismen. Här är det det naturliga urvalet som uppstår och resultatet är evoultion. Organismer med goda mutationer kommer att blomstra över de med negativa förändringar, enligt omgivningens krav.

För länge sedan någonstans i Mexiko, födde en pälsad hund, en Itzcuintli tik  ett antal hårlösa valpar. Detta berodde på en mutation som resulterats av Ectodermic Displasia, ett tillstånd som ger brist på hår och små ofullständiga tänder. När det gäller nakenheten, så är Xoloitzcuintle alltså inte en produkt av progressiv evolution. Istället uppstod en mutation med mycket omtalade effekter. Det hände plötsligt. Denna händelse skulle kunna inträffa en gång eller flera gånger inom Itzcuintli populationen. Detta beror på att vissa organismers population är mer benägna vad gäller DNA sekvenser, att ge liknande förändringar. Med anledning av de särskilda kännetecknen av just den här mutationen, har kullarna sedan dess  varit blandade (hårlösa, pälsade). Detta är ett nödvändigt biologiskt tillstånd och det är oföränderligt. Dessa två varianter av hundar kommer alltid att finnas inom Xoloitzcuintle.

Dessutom var det en pälsad hund som gav upphov till den hårlösa varianten, och det är den pälsade som är den genetiskt rena formen av rasen… hårlös Xolo, vars mutation  påverkat en del av den ursprungliga pälsade  Itzcuintli populationen. Det är inte en väsenskild sak. Fastän pälsade och hårlösa, är olika i en enda mutant gen, så delar de den otroligt stora DNA-sekvensen. Deras gener är exakt likadana. Detta gäller även Perro sin Pelo del Peru, och Chinese Crested.

Eftersom denna mutation uppstod så plötsligt, kan vi  konstatera att vissa föreställningar om Xolons  födointag är väsentligen felaktig. En del tror att Xolon förlorade sina tänder gradvis som ett resultat en successiv utveckling mot en vegetarisk kost. Det är visserligen mycket möjligt att Itzcuintlis och Xolos matades med många vegetabiliska livsmedel och att de var tvugna att anpassa sig till denna kost genom den selektiva evolutionen. Även om så är fallet, så återspeglar inte avsaknaden av tänder hos Xolos detta. Xolos är fortfarande idag allätande hundar och de måste ha animaliska produkter i sin kost.

Ett exempel som kan illustrera den plötsliga mutationen hos dessa hundar är det dokumenterade fallet av den Amerikanska Hårlösa Terriern. I en helt vanlig population av dessa terriers, uppstod en dag en hårlös kull. Genom att arbeta vidare med dessa valpar upprättades en helt ny ras. Men det är viktigt att konstatera att denna mutation hos den Hårlösa Terriern är av ett annat slag, en annorlunda mutation än den hos de andra hårlösa raserna  (Xolos, Peruansk, Chinese Crested). En annan del av DNA-sekvensen muterades, och skapade en liknande effekt. Faktum är att Hårlösa Terriers har små hårstrån som skapar en yta som liknar en  persika, och mutationen hos Terriern påverkar inte heller tandbildningen
Tack för att ni tagit er tid att läsa,
Marco.

Hårlöshet, en fördel?

Det normala för däggdjur är att ha päls. Den ständigt pågående evolutionen innebär en kontinuerlig utveckling vilket medför förändring och förnyelse. En del av "nyheterna" uppstår till följd av en långsam anpassning, andra är resultat av mer drastiska mutationer. De sistnämnda är en förändring i en egenskap som sker på grund av att DNA-molekylen av någon anledning inte kodar för rätt protein. Det kan ske t ex genom en förskjutning i avläsningen av DNA-"receptet" vilket ger upphov till en ny produkt. De allra flesta mutationer är till nackdel för individen och arten och försvinner snabbt ur populationen, kanske därför att bäraren dör i ett tidigt stadium. Ett fåtal mutationer är till gagn för den individ som bär den muterade genen och medför, under rådande förhållanden och omständigheter, fördelar.

Pälslösa hundar har varit kända i Mellan- och Centralamerika i flera tusen år. Fynd av dekorerad keramik från ca år 1000 f kr visar avbildningar av hundar utan päls. När spanjorerna invaderade Peru på 1500-talet vittnade de om  att pälslöshet var vanlig bland indianernas hundar. Av västerländska naturhistoriker och zoologer kom de nakna hundarna att anses som degenererade avarter.

Låt oss stanna upp och fundera över det sista påståendet. Nakenhundar har uppenbarligen existerat länge, vilket måste innebära att pälslöshet på något vis medför en fördel.

De länder där nakenanlaget har spritts bland hundpopulationen har ett klimat som är gynnsamt för allehanda insekter. För hundar som för människor är parasiter en ständig källa till obehag. En teori är att den pälslösa hunden har lättare att skaka av sig angreppen och inte i samma utsträckning som sina hårigare artfränder blir värd för till exempel lopp-och fästingkolonier. Senare tids forskning har lagt fram samma antagande som grund för människans hårlöshet. När vi lärde oss att hålla värmen på annat sätt än genom egen päls blev fördelen med att vara naken och insektsfri större än de nackdelar det innebär att inte vara hårig.